en-Varför denna bloggen? Min resa    (samt den längsta artikeln..) 

När man inte känner något alls, när man vill och kämpar och det känns som livet är gjort av kvicksand...

MITTT TILLFÄLLE 

På ett tillfälle i ditt liv kommer du se dig själv i spegeln och kanske inte ens känna igen personen som tittar tillbaka på dig. Jag minns mitt egna tillfälle när jag var på botten. I Malmö, mitt i natten, med en kletig hamburgare i min hand, full som fasen, för trött för att komma upp till lägenheten. Det var en Tisdag för länge sen som jag tittade mig själv i spegeln och konstaterade att jag höll på att långsamt ta livet av mig själv. Jag hade aldrig hört något om  Trauma, PTSD eller något annat liknande, jag bara visste att allt blev för mycket och jag själv medicinerade med risktagande beteende, sex, droger, sprit och våld. Jag kunde inte jorda någonstans, kände mig altid som en utomstående som bara fanns men ingen skulle missa om jag inte fanns... Förstå mig inte fel.. Vänner hade jag massor, vilda knäppa Nicole, den som man altid kunde räkna med att det hände något extremt...

Jag var kanske 17-18 år och inte mycket efter det flydde jag mitt liv och flög till Gran Canaria med en inte mycket mer än några kronor i fickan.  Bättrade mig lite, hittade min första kärlek och trodde jag var okay. 

MIN RÄDDARE

Men det roliga med Trauma (som jag fortfarande inte hade en aning om vad det var) är att det är som en lök, en jävla massa lager som svider. Jag hade ingen aning att jag levde i överlevnadsläge varenda dag. Jag flydde (som jag altid gjorde när det blev jobbigt) min första kärlek. Träffade min nästa kärlek och såg till att hålla honom på avstånd, min tur var att detta var en man som var tålmodig, väldigt tålmodig.. Efter 5 år flyttade vi ihop, efter 8 år gifte vi oss. Han var den första som jag kände mig rätt trygg med, det öppnade upp en lucka i mig av minnen, erfarenheter, tårar, horror, mycket skam och självhat. Min tur var att han bara stöttade mig i min resa utan att vilja fixa, prata ner vad som har hänt, eller ge mig skuld. 

Jag kände något hända i kroppen men fortfarande helt omedveten om Trauma och vad det gör med kroppen. Jag började sporta och fick ett jobb i försäljning. Jag hade hittat min nya själv medicinering.. 

NYA DROGER

Bli den bästa i mitt jobb, och där hade jag fördelen med mitt trauma, jag kunde läsa och manipulera mina kunder som ingen annan.. Sport blev min drog, cycklade alla stora berg i Frankrike och Italien, Vätternrundan, extrema rundor, sprang, sportskola, allt och helst ett par timmar om dagen... 

YOGA

 Jag hörde att Yoga skulle hjälpa att stretcha kroppen när man tränade mycket, så jag besökte yoga klassen i sportskolan. Där... där hände något... känslor av ilska, panik och mycket mer kunde dyka upp utan förvarning.. Jag skyllde på att jag " hatade" läraren. Jag fortsatte att gå på yoga, för jag är inte den som ger upp..Inte jag.. jag ska visa dom... 

ÄNDRINGEN

Jag var på väg till ett möte, jag satt i bilen och upptäckte att jag var lugn.. Att det var lite tystare i kropp och tankar... Jag upptäckte att detta hade hänt efter jag började med Yoga.. Strävande som jag är (och nyfiken) så bestämde jag mig för att gå en yoga lärare utbildning. Här började min riktiga stig att lära mig leva med Trauma. Jag tror personligen nämligen inte att man kan bli av med ett trauma, men att man kan bli vän med det och lära sig leva med trauma. Jag fick en titt inåt och kunskap om. kroppen och själen. Det blev en resa i mig själv. 

TRAUMA YOGA

Vid ett tillfälle hörde jag om trauma yoga och mitt intresse blev väckt, efter en utbildning i detta DÅ.. då visste jag vad trauma var för något..då visste jag att min barndom hade lämnat spår i min kropp som jag inte ens visste om att det hade satt så djupa spår i min själ. Jag hade altid trott att jag hade haft det " lite jobbigt" ibland, men att min barndom var rätt så okay. Jag lärde mig om vårat nervsystem, triggers, själv medicinering, disassociering och mycket mer.. Jag lärde mig att hantera mina demoner, lärde mig att jag hade en kropp, lärde känna igen triggers osv. Jag lärde mig leva med mig själv och mitt Trauma.

NU

Med min egna resa är min enda önskan att jag kan nå ut till dig som behöver lite vetenskap om varför det som händer händer, för dig som jag kanske kan ge lite support, för dig som är borttappad i dig själv. Jag önskar att jag inte hade tappat mer än hälften av mitt liv för att få kunskap om Trauma och vad det gör med dig och din kropp.. Jag ser dig..vad kan jag stötta med?